Fint o sånt.

En kopp te, en prickig filt, en mystrampande katt. Och det här.

em <3 arcade fire

Snaaaart!!!!

Sensommar och tankar om tid

Jag hade en så fantastisk semester att jag bara tycker att det är extra mysigt att det regnar och börjar bli kallare ute. Jag är redo för hösten!

Semestern var nog den socialaste i Emma-minne och det var förvånansvärt underbart. Gänghäng på Island in the sun, vänhäng i Sthlm, vänhäng och familjehäng i Skåne. Ett av de finaste minnena är från Österlen. Och när jag säger finaste så menar jag finaste, och jobbigaste. När jag var liten hade min familj ett stort fantastiskt hus i Vitemölla. Ett stort och fantastiskt hus som av olika anledningar plötsligt såldes när jag var i lågstadieålder. Jag längtar ofta tillbaka till Österlen och får alltid någon slags magisk lyckokänsla utblandad med sorg i magen varje gång jag är där.

Men nu var det inte sentimentalitet det här inlägget skulle handla om. Jag skulle berätta om ett av stoppen på Österlensutflykten vi gjorde med fina vännerna T & C och deras lilla Badbil. Vi hamnade på Mellby Skola, där det numera är en fin samling av lokala konstnärer. Där störtförälskade jag mig i Lisa Toffts fina saker. Så snart jag har en inkomst ska jag beställa en av hennes väggklockor. Vilken tycker ni att jag ska ha?

Den här älskar jag mest...

...men den här blir man onekligen väldigt glad av.

 

 

Gull, del 2

Kommer ni ihåg min gulliga lilla paprikaplanta? Den har vuxit lite sen sist!

#adfail

Det där med att ha svamp på fel ställen…

Man kan göra oväntade fynd när man vrider krukor ett kvarts varv. Oväntade och oönskade. Jag blev faktiskt lite rädd, det kändes som att stöta på en alien. Gul veckskivling verkar vara svaret. Fikusen och svampen får nog flytta ut på balkongen…

Det må vara Emma-dagen, men du kan kalla mig Leila.

humanist eller humanoid?

SvD rapporterar att Svenskt Näringsliv tycker att det vore en bra idé att sänka studiebidraget för humaniorastudenter. När jag sökte efter mer information på svensktnäringsliv.se möttes jag av ovanstående syn.

Skratta eller gråta?

Min sambo är inte en han!

Jag har ett mission här i livet: att rädda världen.
Det finns många sätt man kan världen på. Här följer några exempel:

• Att rädda företag från dålig kommunikation och värdelösa intranät
• Att vara glad och rolig och sprida glädje
• Att lyssna på folk och visa att de är sedda
• Att pussa sin tjej på stan för att visa att det inte är något konstigt
• Att upplysa telefonförsäljare och andra kundtjänsmedarbetare att det finns samborelationer som inte består av en man och en kvinna.

Den sista punkten är något jag jobbar aktivt på, nästan varenda gång jag blir uppringd av dessa människor. Det är en svår avvägning hur man ska lägga fram det. Dels så är det individen som måste upplysas så att denne lär sig att sluta trampa i klaveret. Dels så vill man få företaget att uppmärksamma det – det är något som borde ingå i varje grundläggande utbildning i kundbemötandet.

Jag är fruktansvärt trött på alla konstiga och förolämpande reaktioner man får när man rättar folk som per automatik hänvisar till ens sambo som han eller honom. Jag skulle kunna ge massor av exempel och hänga ut massor av företag, men det känns inte viktigt.

Jag får själv påminna mig själv om att inte göra antaganden om vad folks sambos har för kön, jag vet att det inte är lätt. Men som företag borde man ta ansvar för det här. Föregå med gott exempel. Inte minst för att låta bli att irritera sina kunder.

Vad har du för erfarenheter kring detta? Hur hanterar du som konsument den här typen av förutfattade meningar? Diskutera gärna!

om nom nom!