Den här videon får mig att önska att jag var en dansare. Du vet, så där som man ibland önskar att man drev världens mysigaste lilla café på landet eller att man kunde prata franska och kanske jonglera. Önskningar som inte har nånting med verkligheten att göra, men som sätter något av en poetisk och hemmabroderad spetskant på dagdrömmarna.

Vad skulle du vilja göra, i drömmarna?

Dansa. Med känsla och rytm och grace. Det skulle jag göra.

<3

Snygga grytlappar är tydligen omöjligt att hitta för den som inte vill betala en massa onödiga pengar. Så jag sydde egna av stuvbitar jag hittade i mina gömmor. Något chockad av min plötsliga driftighet men också vansinnigt nöjd!
Hållarna är gjorda av band som satt runt mattan vi köpte förra helgen och fyllningen består av gamla byxben.
Gratis är gott!

Ni kan ju se det som ett julkort, om ni gillar sånt. God jul!

(Tack till gmail-appen som möjliggjorde detta mästerverk)

Man tror att skor måste vara svarta (eller möjligtvis bruna så här års) och att allt ska vara så förbaskat allvarligt hela tiden. Det verkar gälla särskilt för utbildning. Det är faktiskt viktiga saker vi håller på med! Allt är inte underhållning!

Men seriöst? Ska det verkligen vara så? Jag tittade just på en riktigt bra presentation (<– klicka) på Slideshare. Den handlade om att göra utbildningar gäspsäkra. Gäspsäkert, vilket underbart ord. Bara en sån sak! Jag fick några jamensjälvklartärdetså!-upplevelser under tiden och kände mig inspirerad. Efteråt var det dags för mig att återgå till manusarbetet jag arbetar på just nu. Det tog totalstopp. Plötsligt hörde jag min manusröst!! En tråkig, torr manusröst. Som ett hopkok av pedagogiska barnprogram från 80-talet och alla tråkiga e-learningsspeakers man fått lyssna på genom sitt liv. Som en mental version av Pogo Pedagog. Det är ju inte den rösten som jag vill ska få tonsätta mina manus.

Jag vet inte vad som är värst – insikten om att jag hör röster eller insikten om att rösten som betalar min brödföda är pisstråkig?

Hur som helst. Nu får ni ursäkta mig. Jag har en röst att gäspsäkra.

Jag hittade just ett enklare sätt att bildblogga på.

Och jag måste komma ihåg att stänga av Twitter>FB-kopplingen.

Men nu är det fredag, och det är bra! Jag har sagt ajöss och tack för fisken till förkylning, pms, tvättberg och dammråttor och känner mig som en ny människa igen. Eller en gammal, eller vad man ska säga. Mig själv, helt enkelt!
Tjohej!