Sensommar och tankar om tid

Jag hade en så fantastisk semester att jag bara tycker att det är extra mysigt att det regnar och börjar bli kallare ute. Jag är redo för hösten!

Semestern var nog den socialaste i Emma-minne och det var förvånansvärt underbart. Gänghäng på Island in the sun, vänhäng i Sthlm, vänhäng och familjehäng i Skåne. Ett av de finaste minnena är från Österlen. Och när jag säger finaste så menar jag finaste, och jobbigaste. När jag var liten hade min familj ett stort fantastiskt hus i Vitemölla. Ett stort och fantastiskt hus som av olika anledningar plötsligt såldes när jag var i lågstadieålder. Jag längtar ofta tillbaka till Österlen och får alltid någon slags magisk lyckokänsla utblandad med sorg i magen varje gång jag är där.

Men nu var det inte sentimentalitet det här inlägget skulle handla om. Jag skulle berätta om ett av stoppen på Österlensutflykten vi gjorde med fina vännerna T & C och deras lilla Badbil. Vi hamnade på Mellby Skola, där det numera är en fin samling av lokala konstnärer. Där störtförälskade jag mig i Lisa Toffts fina saker. Så snart jag har en inkomst ska jag beställa en av hennes väggklockor. Vilken tycker ni att jag ska ha?

Den här älskar jag mest...

...men den här blir man onekligen väldigt glad av.

 

 

Nyheter

Det är nya tider på gång och jag tyckte det var dags för en ny blogg. Så jag tog med mig min gamla trotjänare och flyttade hit.
Jag tror att det blir bra.

Det är en märklig känsla, det där med att vara tillfreds. Men just nu är jag det. Och njuter av det. Inte blir rastlös, som jag vanligtvis blir.

Just nu njuter jag av solen som kikar in på mig och den fantastiska och sällsynta praktikantupplevelsen att känna sig mer som en konsult än en praoelev.

Just nu är det fredag och jag trivs.
Just nu.

Jag tycker också om…

…att jag har skärpt mig så mycket. Att jag har blivit bekväm i mitt nya liv. Slagit rot, känner mig trygg. Ibland är jag rädd för människor som jag tror tycker illa om mig. Jag drar mig undan och tycker att det är de som är dumma. Mm javisst, säkert ett mönster jag drog på mig i mellanstadiet. Jag hoppas så att någon snart kommer på ett vettigt sätt att motarbeta barnmobbing. Det förstör så många liv.

Länge trodde jag att det var de som var korkade idioter, lowlifes. Att det var synd om dem. De var så patetiska. Jag tyckte så innerligt illa om dem, automatiskt tyckte jag så innerligt illa om alla som var “inne” och “coola”. De var ju idioter hela bunten. 

Jag kämpar fortfarande mot mina egna fördomar, mina egna försvarsmekanismer. Jag har fått så många nya vänner, oväntade vänner. Jag älskar det. 

Idag har vi ätit drömtårta och katterna slutar aldrig löpa. 

Hah!

Jag klarade det!!! Jag besegrade koncentrationssvårighetsdemonerna och fick in mitt slutprojekt i tid! 

Nu sitter jag här och gråter en skvätt över hur fantastiskt det är. Mitt i funderingar om eventuell ADD hit och dit så klarade jag det här. 

Fast utan K hade jag aldrig det. Hon har hållt mig i handen, trott på mig, peppat mig och påmint mig om mig att tiden faktiskt går även när ingenting händer. 

Nu ska vi äta rostbröd med jordnötssmör och dricka champagne. Skål! 

Nä nu jävlar.

Eftersom jag inte skriver på mitt slutprojekt kan jag lika gärna skriva här. 

Anledningarna till att jag inte skriver på mitt slutprojekt är potentiellt hur många som helst. Lathet, ADD, rädsla för att misslyckas, rädsla för att lyckas. Kanske är det bara för att jag är så upptagen med att vara nöjd med min idé. Jag myser så på tanken av hur intressant arbetet som ligger framför mig är att jag inte vill förstöra det med prestationsångest. Hej tankefälla. Hej dåliga tankemönster. Hej självdestruktivitet.

Nu är det på timmen ganska exakt två veckor kvar till deadline för slutprojektet. Jag tror att det ska gå bra. Jag tror faktiskt det. Jag ska göra allt jag kan för att inte göra mig själv besviken igen. 

Och allt är annorlunda sen jag började behandla min PMD (premenstruell dysfori) med Citalopram i höstas. Allt är bättre. Dystymi, ADD, internetmissbruk, IBS, PMS, PMD. Diagnoserna, vare sig hypotetiska eller faktiska, felaktiga eller korrekta, haglade till höger och vänster under 2010. Hej frikort. Hejdå PMD. Hejdå hejdå hejdå.

Den ackumulerade listan på mina misslyckade/oavslutade kurser, uppsatser och projekt har blivit lång under årens lopp. Men nu ska inte några jävla hormoner eller stökhjärnor eller mindervärdeskomplex få sätta käppar i hjulet för mig längre. 

Det första på min lista under 2011 är att klara av att skriva mitt slutprojekt. Det andra är att få ordning på min kropp. 

Ja nu jävlar. Nu ska det hända. Jag ska ta min examen och jag ska må bra. Så är det. Så måste det bli. Så ska det bli.

Jag behöver lära mig att acceptera att världen väldigt sällan är så bra som jag vill tro att den kan vara.

Jag gillar inte den här värmen.

Återkommande insikt, återkommande frågeställning.

Varför blir man lika förvånad varje gång man inser att världen är full av puckon?

Varför är inte alla lika smarta som jag?